Det har varit en tung vecka.. Igår åkte J till Afghanistan. För 2,5 vecka sedan fick vi reda på att han skulle dit. Ganska kort tid att förbereda sig mentalt...Men jag vet ju vad det är han jobbar med så det kom ju inte som en fullständig överaskning. Men det gör det inte lättare att vinka av honom...många tårar blev det. Många tankar från hans förra mission kom också tillbaka. Jag tittade tillbaka i bloggen och läste om dagarna innan han kom hem från Kosovo och kunde minnas vilken glädje det var när jag fick träffa honom igen! Den glädjen får jag försöka hålla fast vid och längta till igen!

Han kommer att vara borta till julafton ungefär. Detta är alltså inte en hel mission han kommer att göra utan de kommer att stödja de nuvarande soldaterna där nere. Vi har inte fått reda på någon bestämd dag då de kommer hem eftersom de inte själva kan veta om deras uppgift förlängs. Självklart har jag redan räknat ut ungefär hur många dagar det är och gjort en nedräkning i min almanacka.

För en stund sen fick jag mitt första samtal från honom. Han hann inte prata så länge för de skulle jobba men han ville bara höra av sig för att säga att resan gått bra. När vi lagt på kom tårarna... Men jag samlade mig ganska snabbt. Glädjen av att fått höra hans röst var större. Jag tror att det hjälper att vi varit med om en mission tidigare! 

Ps. Jag har uppdaterat lite i bloggen med två nya kategorier där jag samlat alla inlägg från förra missionen under "Kosovo" och kommer lägga de nya inläggen rörande denna resan under "Afghanistan".