Idag har jag varit och fikat med en tjej (Anna) som också har sin kille i Kosovo på samma mission som Jonas är. Det var mycket trevligt. Det är första gången jag träffar en annan anhörig på riktigt. Fast att vi inte alls känner varandra så har vi ju ändå något gemensamt och det är skönt att prata av sig lite om hur allt har varit, hur det är och hur det kommer bli när de kommer hem. Allt är ju inte över bara för att de kommer hem, då börjar en ny period då vi ska lära oss leva tillsammans igen och finna gemensamma rutiner. Det är trots allt lång tid vi har varit ifrån varandra och under 3 års tid (åren Jonas har jobbat inom försvaret) har Jonas levt ihop med många andra människor nära inpå sig och att då komma hem till en lägenhet med "bara" mig kommer bli en stor omställning. Till det bättre får jag ju ändå hoppas ;) Men det spelar ingen roll hur lång tid det tar för oss att komma in i vardagen igen bara han är här hemma med mig!

Anna hade varit med på anhörigdagen som försvaret ordnade förra helgen och hade då fått med sig en broschyr, om hur det kan bli efter hemkomsten, som jag fick låna. Så den ska jag läsa ikväll.

20 dagar kvar...