Är det värt det?
Jag läste på en blogg idag där frågan ställdes om det är värt att låta sin sambo åka iväg så här lång tid när hon mår så dåligt av det. Jag kan verkligen relatera till det inlägget. Jag har mått riktigt dåligt under hela den här perioden från och till. Jonas vet det mycket väl och vi har pratat mycket om det. Jag skrev ett svar till henne som jag hoppas hjälper lite och tänkte skriva ner ungefär det jag skrev till henne här så att andra anhöriga som ska låta sina män/sambos/pojkvänner åka iväg kan läsa det.
"Jag har känt precis som du under hela perioden från och till! Är det värt det när jag mår så dåligt? Men jag har resonerat som så att jag skulle ju inte må bättre av att göra slut. Det skulle göra mig ännu mer ledsen, det är ju trots allt honom jag vill leva med resten av livet.
Fundera på om det skulle bli lättare att leva utan honom? Jag gissar att svaret blir nej.. Det är en väldigt svår period ni kommer gå igenom men i slutet är det ändå värt det. Tycker iaf jag. Hade jag förvägrat honom denna chansen hade det alltid funnits med i vårt liv och kanske något vi hade bråkat om i framtiden. Nu har han fått leva ut sin dröm och kan återgå till en vardag med mig.
Men det gäller att förbereda sig, för det kommer att bli tufft! Men klarar ni detta, klarar ni allt :)"
Som jag skrev så kommer det bli tufft! Detta är verkligen ingen dans på rosor. Även om jag visste att det skulle bli jobbigt innan han åkte så kunde jag nog inte riktigt föreställa mig hur jobbigt det faktiskt skulle bli emellanåt. Det gäller att förbereda sig. Och i den här prövningen får man ju också reda på om förhållandet är värt att kämpa för. För kämpa, det kommer ni att få göra. Det kommer bli tårar i telefonen, arga och elaka kommentarer, känslor av uppgivenhet, ensamhet, saknad, och hopplöshet... Nu låter det som att allt är negeativt men så är det inte. Ni kommer också att upptäcka hur mycket ni älskar varandra! Hade det varit tvärtom att man inte känt någon saknad osv då hade det nog varit mer befogat att känna sig orolig för då är det ju något som inte står rätt till.
Jag ångrar inte en dag att jag kämpat på och stått kvar vid Jonas sida fast att det varit jobbigt. Vi har t.o.m diskuterat möjligheten att avbryta missionen men det hade känts som ett nederlag. Jag är så otroligt glad över att Jonas haft sådant tålamod med mig och att vi klarat av detta! Det är några veckor kvar, men sen är det Du och Jag för alltid :)
28 dagar kvar...
Bra skrivet! Och skönt att läsa.
Är absolut medveten om att vi kommer behöva kämpa, men på ett sätt kan jag se det som något bra. För som du skriver kommer vi märka hur mycket vi faktiskt betyder för varandra, och förhoppningsvis växa med det.
Är glad för din skull att ni klarat det så bra, och att det snart är klart!
Kram
Bra skrivet och jag håller med dig... Det kommer dagar då man bara vill ha dem hemma och kan inte förstå att de är så långt bort, men när Mattias kom hem på sin första ledighet och jag såg honom komma på stationen var det värt varje sekund av längtan, det är den stunden som betyder allt och den är SÅ kännslosam och jag kan inet beskriva den lycka och värme som jag känner... det är den stunden jag tänker på när det är som jobbigast!
Som du också sa så är det bra att få längta, om man ej hade gjort det så är det något fel... Jag tror också att man kommer varandra så mycket närmare och att man kan bygga upp en bra relation samt att man blir bättre på att prata med varandra...
Jag skulle aldrig kunna hindra min kille från att åka, vill inte att han ska vara bitter över att aldrig ha fått leva ut sin dröm när han sitter där på hemmet om så där 80 år...
Jag tycker också det är skönt att läsa det du skriver. Tack för det! Jag ska låta M läsa ditt inlägg så att han förstår att det inte bara är jag som blir sårad, arg och besviken ibland utan att ni också finns. Jag var så dum i luren häromdagen, usch sånt är inte kul.
Jag kommer fortsätta följa din blogg även när din kille kommit hem o jag hoppas att du kan stötta, du som varit med om allt! :) Kram
hej!
jag därmeot känner inte alls igen mej i det du skriver men ville ändå kommentera inlägget..
Visst självklart är de jobbigt emellanåt men jag tycker att det har fungerat hur bra som helst nu när min sambo vart borta. Otroligt egentligen hur snabbt tiden ändå har gått nu när man tänker tillbaka.
Jag tror ju absolut att det beror på var i livet man är, hur stark man är som person o tilliten till varann är självklart viktig.
Det är så nyttigt att få va ifrån varann, känna längtan o ensamheten för att inte ta allt för givet.
Det här borde alla prova på tycker jag.
Det stärker ett förhållande jätte mycket!
Det handlar bara om nåra månader mellan leaven o det måste man ju kunna stå ut, även om de känns jobbigt. Man vet ju att när det är över så finns dom ju där alltid sen o man hinner nog tröttna på de me i sinom tid så ta vara på tiden att få vara själv o njut av de o gör saker bara för dej själv.
Jag har hela tiden tyckt att de va självklart att min sambo skulle åka för jag visste hur mycket han ville det, tänk om du sj ville göra nåt motsvarande..
Och jag fattar helt ärligt inte dom som bryter missionen för sin tjejs skull. Kan man inte va utan varann i 3mån (för de e ju oftast den längsta tiden mellan leaven) hur ska man då klara att leva ett helt liv tillsammans??
Allt går om man vill! Vi e starkare än vi tror.
Bra kämpat tjejer nu e de snart slut =)
Man får ju oxå ha med i beräkningarna att dom kan få mersmak o vilja åka igen.. ;)
Va skönt att du känner så! Kan tänka mig att det är lättare då. Jag har försökt vara så positiv som möjligt men det är svårt. Med i beräkningen finns också att de åren vi har varit tillsammans har vi alltid haft ett distansförhållande så efter 2,5 år så är det kanske inte så konstigt att jag börjar tröttna...
Om någon skulle avbryta för sin tjejs skull anser jag att det är deras beslut. Alla förhållanden ser olika ut och det är inte alla som klarar av detta. Jag skulle inte rekommendera det åt någon om det inte är så att det verligen är sin partners dröm och önskan, då ska dom självklart få genomföra det.
Vi är alla olika och det är väl tur det :)
Tack snälla du för inlägget du skrev till mig. Du om någon vet hur det har gått då du snart har klarat av detta. På något sätt är det så skönt att kunna läsa om hur andra har upplevt det hela även om man inte vill läsa att andra mått dåligt.
Men ibland kan jag tycka att folk är lite överdrivet positiva, precis som om dom inte vill erkänna hur jobbigt det är.
Jag tycker också att min kille är värd att få åka på detta och jag tror att vi kommer att fixa det.
Men det är trotts allt väldigt mycket jag och alla andra anhöriga får offra för deras skull.
Du skriver jättebra i din blogg och jag är glad för din skull att din tid snart är över och att ni då har klarat av detta.
Kramar i massor
Hej Louise! Jag tycker verkligen att du är en kämpe. Snart är det min tur att ta på stridsvästen. Min sambo åker om några veckor till Afghanistan i 6 månader och just nu är det så mycket som händer inombords. En dag i taget. Tack för att du delar med dig av dina känslor och upplevelser och jag är så glad för din skull att din Jonas snart kommer hem. Jag önskar dig all lycka i framtiden! Kram
